Färg- & Stilkonsult Elisabeth Bövik

Rubriken har jag lånat ifrån en mycket intressant bok skriven av Fanny Ambjörnsson som jag verkligen kan rekommendera alla som är intresserade av hur färg har uttryckt men också fortfarande uttrycker genus. Jag kommer att ge mina personliga reflektioner angående färger och vilka betydelser de haft historisikt sett i ett separat inlägg. Texten nedanför har jag ånat av Colour Me Beautiful här i Sverige.

Enligt en artikel i The Smithsonian var det faktiskt tvärt om en gång; på 1800-talet skulle de små pojkarna bära rosa då det ansågs vara en stark kulör och därmed mer passande för en pojke. Ljusblått var en mild och känslig färg som med andra ord passade bättre för små flickor.

Det finns ingen riktig förklaring till varför detta förändrades, ingen orsak eller händelse som bytte färger på barnen. The Smithsonian uppger att dagens färgtradition dök upp på 1940-talet ”som ett resultat av hur tillverkare och återförsäljare tolkade amerikanarnas preferenser” (och i Sverige har vi ju haft en tendens att följa efter trenderna i USA). Men det skulle kunna ha blivit ”tvärt om” enligt historikern Jo Paoletti: ”Barnen under babyboomen uppfostrades i könsspecifika kläder. Pojkar kläddes som sina fäder och flickor som sina mödrar”.

Och det är ju stört omöjligt att bedöma könet på en nyfödd bebis om du inte har förhandsuppgifter från föräldrarna. Kanske är det så att vi använder könsspecifika färger på våra barn för att undvika att göra fel – och att göra bort oss. De flesta flickor går någon gång under sin uppväxt igenom en rosa prinsess-fas helt utan någon rimlig orsak. Fast det har gjorts studier som visar att majoriteten av kvinnor väljer färger som lutar mot den rödare sidan i färgspektrumet.

Men alla flickor tar inte efter sina mödrars stil. En bekants fyraåring i en enorm prinsessklänning under den varmaste sommardagen fick rådet av sin mamma att byta till något svalare; ”Nej, jag är fin så här!” svarade hon. Mamman är, och har alltid varit, en pojkflicka så det var inte någon fråga om att ta efter modern där. Och en bekant i England har en dotter som hellre skulle vilja ha skoluniformens byxor, som pojkarna, än flickornas klänning eftersom hon inte vill se likadan ut som de andra flickorna.

Så det verkar ändå som att vi utvecklar en egen smak och vilja när det gäller kläder. Vi hittar också de färger vi gillar tidigt i livet. De flesta barn verkar välja kläder utifrån färger, mönster och tryck. Och en favoritfärg verkar vara ett sätt att sticka ut, att veta att ”jag kan välja själv”.

När vi växer upp har vi inte alltid tid att fundera över våra favoritfärger eller om de färger vi bär faktiskt passar oss. Ofta hamnar man i de där ”svart är tryggt”- och ”jag vet att leggings alltid passar”-fällorna. Självklart ska vi alla ha några trogna, neutrala följeslagare i garderoben, men att alltid välja samma neutrala kulörer eller bekväma mjukiskläder leder till att du missar chansen att få känna dig och att se så bra ut som möjligt. Så ta en minut och tänk tillbaka… kom ihåg hur du bara älskade den lilla röda klänningen med silverskorna och den rosa koftan…